-Alexsandra 17, mamma till Liam.

Kunna prata. om allt..

Igår kom jag på en sak, samt lovade mig själv en sak, det var när jag skulle berätta en sak som jag ansåg ganska jobbigt inför dk. Efer jag berättat kändes det extremt skönt och inte alls som någon stor grej. Men hur som helst så kom jag på att jag är väldigt låst till mig själv, vet inte vart på vägen i mitt liv det blev så, men så länge jag kan komma ihåg har jag alltid varit extremt försiktig med att prata med folk.

Mådde under min första tid i högstadiet väldigt knasigt, fick gå till läkare, psykolog, kurator, men har liksom inte kunnat öppnat mig, har varit helt låstKanske just för att jag mått som jag mått och kanske just för att jag gått igenom saker jag inte riktigt kunnat hantera, vilket gjort att om andra inte vet, då kanske jag inte heller vet och då kanske det inte finns. Min familj, mina vänner, min pojkvän, hur mycket vet dom om mig & saker som hänt i mitt liv? Jag önskar verkligen att jag var mer öppen om saker som jag gjort eller vart med om. Nu har jag ju inte rånat en bank eller dödat någon, så allvarligt är det ju inte, men ändå. Har i övrigt svårt att prata om både allvarliga saker som små saker, även om dom små oftast känns extremt stora för mig..

Jag har liksom tänkt att om man inte pratar om det, om ingen vet, då kan man låtsas som att det inte hänt/finns. Det har säkerligen funkat eftersom jag tagit mig såhär långt i livet, men just nu när jag ska ha barn & bilda familj, då tror jag inte att det riktigt håller längre. Jag och Daniel måste kunna prata och kommunicera, för att våran familj ska funka.

Så nu har jag bestämt att bättra på mitt sätt att prata, jag ska vara mer öppen och inte tycka allt är jobbigt och pinsamt!

Hahah, vilket töntigt inlägg kanske, men det var skönt ändå på något sätt, för nu har jag varit lite mer öppen här på bloggen om mitt problem, fan va ballt.

25 augusti 2015 10:52 | -Jag. |

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas