-Alexsandra 17, mamma till Liam.

Hur jag jag känner inför amningen idag.

I början tyckte ju jag amning var pain, det gjorde fruktansvärt ont och jag hade massa ångest. Jag ville inte amma inför någon, Daniel var väl mer eller mindre ända undantaget, helt enkelt kände jag väl att amningen kanske inte var något för mig. Försökte intala mig själv att jag skulle tycka det var såå mysigt om det bara slutade göra ont.. 

Kan ju börja med att säga att jag idag inte tycker det är lika jobbigt att amma inför folk, jag ammar när det behövs men jag har alltid en tetra med ersättning i skötväskan ifall att. Jag ammar inför familj & släkt utan större problem men känner jag att det blir för mycket folk runt omkring använder jag mig av något som täcker lite mest för att jag känner mig obekväm men också så Liam får vara ifred när han äter! Men däremot när någon som jag inte direkt känner, bara kanske är bekant med eller är helt okänd för mig vill jag alltid hitta ett lite eget ställe så jag sitter själv eller åtminstone bortvänd eller täcka över med kanske en sjal eller liknande eller mest troligt i sådana lägen - Ge ersättning. Och det handlar ju om mig, jag bryr mig inte alls vad alla andra tycker och jag tycker det är fruktansvärt att folk har sådana fördomar mot att amma offentligt, man måste ju ge sitt barn mat. Man kan inte hålla sig inne i flera månader för att man ammar. Tycker det är hemskt när jag hör historier om folk som näsan blir utslängda från restauranger för att dom ammar, eller folk som bett till ägaren att säga åt folk att sluta amma alltså ja helt enkelt folk som säger åt en förälder att sluta ge sitt barn mat?! Tycker det är pinsamt och bara helt fel! Barnet behöver mat, och vill man inte se sluta då titta och fokusera på ditt eget, svårare än så är det ju inte? 

 

Men nu till smärtan och ångesten.

Jag testade ju olika hjälpmedel som amningsnapp, olika krämer, pumpade ur osv, och ingenting hjälpte riktigt.. Amningsnappen funkade för mig men inte riktigt för Liam, och krämerna smeta jag på efter varje amning men fick inget riktigt resultat.. Jag ringde även massa samtal, pratade med olika barnmorskor och så men även om jag blev klokare i just amningsfrågan så blev ju inte amning direkt bättre.. Just smärtan var värre på ena sidan och tillslut när jag lyckades få L att ta amningsnappen i cirka ett dygn så mer eller mindre släppte smärtan, inte pang bom men den mildrades enormt! Och nu hade ju smärtan nästan släppt men ångesten stannade kvar och det blev inte så mysigt som jag hade trott..

Jag ammade precis som vanligt, jag menar jag fick ju stå ut med ångesten, mitt barn kan ju inte svälta liksom. Med tiden ville han bara ha mer och mer och jag kände snart att mjölken inte riktigt räckte till. På kvällarna kändes brösten helt utpumpade och lille-man vände och vred sig vid bröstet, släppte och försökte igen och blev bara helt frustrerad för att det inte riktigt kom något ordentligt.. Och det hjälpte ju inte min ångest och då kände jag mig ganska värdelös pga det istället, och jag och Daniel pratade lite smått om ersättning och vi bestämde att börja ge honom och kanske till och med övergå till ersättning. I början fick han bara någon gång i veckan när vi kände att han blev frustrerad, men nu mera får han alltid på kvällen och det händer att han får fler gånger om vi märker att det inte finns tillräckligt och han blir frustrerad. Liam blir ju 3 månader den 15 december och jag vill amma "helt" tills han blir iallafall 4 månader om det går vilket antagligen kommer gå då han går upp som han ska och växer så det knakar! Men vid fyra månader vet jag att han fått en otroligt bra start med den mjölk han fått och där får man ju även börja med gröt om det behövs. MEN tror ändå att jag vill försöka amma och stå ut med lite ångest tills 6 månader även om jag tar hjälp av lite ersättning ibland så ska amningen vara den största källan till föda för jag tror ändå att jag kommer få mer ångest om jag slutar för tvärt & för tidigt.

Jag har försökt "dölja" för andra och mig själv med hur jag känner inför amningen, har pratat lite med min moster om detta och hon har sagt lite saker och stöttat upp mig i detta. Och jag känner nu cirka 3 månader senare att det är okej att säga att man har ångest att man kanske tycker det är lite jobbigt och man är inte ensam och framförallt - Man är inte dålig för att man känner att amningen på ett eller annat sätt är problematisk. Det finns ju fantastisk hjälp av kunniga människor och det finns ju bra alternativ istället för modersmjölken och det är inte fy skam att ta hjälp av den eller helt använda sig av den. Man måste må bra själv för att på bästa sätt ta hand om sitt barn och gör amningen att man inte mår helt okej då ska man ju verkligen se till att åtgärda det på ett eller annat sätt! 

 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas