-Alexsandra 17, mamma till Liam.

15år, nybliven singel till, 16år, gravid .

Det är sjukt, sjukt hur mitt liv har förändrats på bara ett år! Förra året vid den här tiden satt jag nog, 15, nybliven singel antagligen i mitt rum och spelade på datorn, kanske planerade jag inför tjejmiddagen som skulle vända mitt liv, hahaha.. Nu sitter jag här, 16, gravid i min och min pojkväns lägenhet och har spenderat förmiddagen på en visning på förlossningen och i köket med att laga mat. 

Om 10 dagar för ett år sen träffade jag Daniel för första gången, min Daniel som jag idag bor och väntar barn med. Det är nog inte det vanligaste att en 16 åring flyttar hemifrån, klart många gör av olika anledningar, men dom flesta bor nog hemma i några år till. Är väl heller inte jättevanligt att man väntar barn som 16 heller, såklart finns fallen där också och jag vet att jag är långt ifrån ensam med att ha gjort dessa två saker, men jättevanligt är det ju kanske inte.. Mitt liv är iallafall låångt ifrån mina kompisars iallafall, vilket kan vara lite tufft men ändå inget som gör mig så mycket.

Tänk vad snabbt allt har gått ändå, jag och Daniel väntar barn och har inte ens vart tillsammans i ett fullt år än. Jag bor inte längre under samma tak som min mamma & pappa. Har väldigt svårt att ta in det faktiskt, att jag har flyttat, känns sjukt. Innan jag flyttade så kände jag nog som alla andra tonåringar som bor hemma gör, att jag ville flytta och kunde inte vänta tills dagen skulle komma, men idag känner jag att det inte hade vart fel att bo hemma i några få år till. Få "allt" undanplockat, maten lagad, allt inköpt utan att ens behöva ha tanken på pengar eller en affär inblandad, ja allt sånt som man ofta (iallafall jag) tog förgivet när man bor hemma. Jag klagar verkligen inte, jag kan tycka att det är välidigt mysigt att bo ihop med killen jag älskar, att gå i mataffärer är ju drömmen oftast och att laga mat är kul, fixa och dona lite som man vill här hemma! och nej städa är då inte kul men man kan inte få allt.. Jag kan ju såklart längta hem till mitt gamla hem & rum vissa gånger men jag trivs här, även om hagahills inte bjuder på något större utbud av saker att göra så kan jag ändå säga att jag trivs. Vänta på bebis, gosa med Daniel, hoppa runt lite, testa sig fram i matlagning osv. Jag trivs och jag är lycklig det är jag verkligen! 

Gå runt och vänta på bebisen är ju också världens gosigaste även om jag kan bli lite frustrerad ibland över att vara så "stor", mycket hormoner är det också, ryggen tar död på mig, och sånt smått & gott. Att åka till barnmorskan och se hur allt utvecklas hela tiden, att sitta hemma och läsa massa böcker & annat om graviditeten och barnet, att gå runt och drömma om hur allt ska bli osv. 

Även om det finns mycket i "vuxenlivet" som jag får spunk på, försäkringar, pengar/ekonomi, papper, städning som måste göras, ärenden som inte kan vänta, mat som måste handlas om det ens ska finnas något hemma, saker som måste diskuteras då&då, planering osv. Det är tufft att bara "kastas" in i men på något sätt så fungerar ju allt. Man måste inte vara myndig och erfaren för att livet ska fungera, allt rullar, allt löser sig,även om jag tvivlade på det innan så vet jag idag att det går bra ändå, med rätt inställning och bra stöd så fungerar det mesta!

Vet inte riktigt vad det här blev för inlägg, men skönt att skriva lite ändå, och se, hur allt faktiskt förändrats.

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas