-Alexsandra 17, mamma till Liam.

MIN! Förlossningsberättelse.

Sorry att det har dröjt, men nu när Liam är 4 veckor så kommer förlossningsberättelsen..

Jag skriver ur MIN vinkel och sen vad andra känner om detta med förlossning det är en helt annan sak, detta är min förlossningsberättelse, och hur jag upplevde den. Hoppas ingen blir skrämd, och finns det en sån risk, läs inte, för jag tänker inte förfina något det gjorde skitont och det var det värsta jag vart med om, men på samma gång -det bästa jag vart med om!

Ja kära nån vart börjar man i denna historia..

Jag sov ju så himla dåligt natten till måndagen, så på morgonen gjorde jag som jag alltid gjort dom senaste veckorna, -efter att Daniel åkt till jobbet, åt jag frukost kollade på tv och somnade om, runt 10, vaknade upp starx efter 12, och tänkte att jag skulle sova lite till, drog upp täcket och skulle lägga det mellan mina lår så det blir sådär kallt ni vet. Och jag känner en blöt fläck, och verkligen flygger upp, känner mellan benen och ja blött var det, tänker ju sälvklart att det är vattnet som har gått, men får också upp tanken att jag kanske kissat på mig, hört att det kan vara rätt vanligt under graviditeten även om det inte har hänt mig. Så halvspringer till toan och sätter mig och det rinner, men det är inte kiss, det kommer ju liksom utan att jag kan kontrollera det. Blir alldeles, glad, spänd, rädd & snurrig, är det verkligen dags?! Tänker -ska jag ringa dk nu eller ska jag gå klart på toan, men det finns ju liksom inget riktigt klart känner jag så jag ringer, och får ett "skojar du?" i luren men det gjorde jag ju verkligen inte, så Daniel åker hem och jag ringer till förlossningen, där dom säger att jag ska ta de lugnt hemma och duscha, äta osv så ska vi höras om någon timme(då var klockan 13 cirka), vilket jag kände var konstigt då jag hört att man ska komma in direkt om vattnet går, fast hade ju dock inga värkar, men gör som hon säger, äter gröt, duschar, tar det lungt.. Ringer tillbaka vid 15 och en annan svarar och säger att, -men du ska komma in på kontroll på en gång! Hon förstod inte varför jag hade blivit tillsagd att vänta hemma, men ja, jag och Daniel tog oss in till stan, till förlossningen och då var klockan 16 ungefär. 

Jag blir kontrollerad, temp, blodtryck osv, det konstateras att det var mitt vatten, (nähä..) och sen får en JÄTTEbinda, jag har ju inga värkar alls men jag ska ändå få ett rum men först får vi gå och äta för att jag skulle ladda upp ordenligt inför the big moment.

Nervositeten börar trappas upp lite men jag är nog otroligt lugn ändå!

När vi ätit får vi ett rum på förlossningen vid 19, kollar ctg och sånt och eftersom jag inte har några värkar så bestäms det att jag ska få en dos som gör att värkarna kommer igång, får första dosen vid 20 och det går igång hyfsat och det är inte likt något jag känt förut, gör en aning ont & kommer lite då&då men ingenting mot vad som ske skulle.. Vilar lite och bara väntar, är bara öppen 1,5-2cm hittills.. Men sen efter klockan 22 någon gång får jag andra dosen, och vid 00 då sätter det fart på riktigt, och det gör så himla ont och dom kommer tätare och tätare och jag börjar känna att -Jag vill verkligen inte detta. Gråter hos Daniel och känner att jag inte kommer klara detta, för jag vet att det kommer bli värre.. Mellan 00 & 03 så får jag massa olika lindringar såsom, värmekuddar, tens-plattor, jag duschar, men det hjälper knappt.. Får testa lustgas men hade nog inte tekniken inne riktigt än så det hjälper inte speciellt i början heller, men sen går det lite bättre och det var skönt, för sen när det gör så ont att vi bestämmer att jag ska få ryggbedövning då behövde jag verkligen lustgasen.. 

Jag hade sagt att ryggbedövning är det sista jag ska ta, undviker det helst så långt det är möjligt, men vid denna tidpunkt kände jag att jag gjorde vad som helst för att få slut på smärtan, någorlunda iallafall..

När dom sätter ryggbedövningen så andas jag lite extra i min lustgas och tur var nog det då Daniel berättade hur stor nål det var och jag klarar inte av just sånna "opperationsscener" eller vad man ska säga och jag vet att detta var en sådan, men läkaren som satte den var iallafall väldigt duktig! Klockan är nu ca 04.00..

Nu släpper det en aning och jag kan faktiskt slappna av och sova vilket var hur skönt som helst, men eftersom värkarna avtar lite i "täthet" så får jag värkstimulerande-dropp så att det ska komma igång, och den höjs en aning eftersom. Klockan halv 6 vaknar jag och fan vilket tryck neråt jag känner, det var så sjukt! Dom kollar i mig och jag gråter och andas lustgas och jag förstår verkligen inte att jag går igenom detta, förstår verkligen inte hur jag ska klara detta, smärtan jag känner finns inte i denna värld, det är det ändå jag kan känna utrycker det hela rätt, kan inte sätta en beskrivning som kommer närmare än så om hur det faktiskt var.. 

Men efter detta går det ganska fort men det kändes nog verkligen inte så där och då kan jag lova. 

Dom "håller på" med mig och jag känner bara hur trycker ökar och ökar, och jag blir så irriterad, kändes som att ingen förstod och dom bara skulle hålla på med massa förberedelser och sånt, för mig kändes det som en plåga.. Samtidigt så kände jag bara, finns det ingenting som kan få mig slippa detta? Kan jag inte bara få gå hem. Men såklart var inte det ett alternativ.. Klockan är nu 7 och nu ska det börjas krystas och jag svär, här kan jag inte beskriva smärtan, förlåt om jag skrämmer upp folk men den var så hemsk, så mäktig och så konstig, obeskrivbart på alla sätt. Barnmorskan säger att -NU ser man massa lockar! Jag fick även när huvudet var så passa långt ute att jag kunde känna, känna på huvudet och alla lockar, och det var så himla häftigt, jag blev så glad och jag ville bara se det och resten av honom, fick väl någon slags "power" typ.. Krysningarna fortsätter och när huvudet var ute vid mitten så att säga(så att det inte längre åkte in), så åh gud, ja jag vet inte vad jag ska säga, det var nog det värsta, den smärtan är den jag kommer ihåg tydligast. Men sen efter det gick det ganska fort, och helt plötsligt var -han var ute! Så mäktigt, och vet ni all denna smärta jag upplevde den var inte där, den försvann, jag försvann bort med min son. Så sjukt att all denna smärta man kände bara flög bort. Visserligen ska moderkakan ut, men det var ingenting, kändes knappt. 

Helt plötsligt bara fanns han här hos oss, min son, min lilla Liam, klockan 07.29 och jag och Daniel var föräldrar. Och kärleken som uppstår är så enorm! Och allt var värt det, varenda sekund av smärta, allt jag gått igenom, var pågrund av det finaste man kan få här i livet, ett barn, mitt barn! En pojke på 3920g & 53cm, ord kan inte beskriva lyckan. 

Det kanske är hemskt att jag skriver, jag kanske skrämmer upp någon, men det är sanning, smärtan är så sjuk, den är så mäktig, men jag skulle lätt göra det igen. Förlossningen är verkligen det häftigaste jag varit med om, det kan jag lova. Man känner smärta det gör man, sjuk smärta, smärta bortom denna värld, men så fort bebis är uppe på bröstet då finns den inte! -

Detta med förlossning är väldigt individuellt, så somsagt är detta MIN förlossning och hur jag upplevde den. Enligt mig så kan man inte prata med någon annan och beskriva den, inte ens med någon annan som genomgått en förlossning, det är alltid unikt, för så som jag hört andra berätta om deras förlossningar det var verkligen inte så jag upplevde eller kände.

Förlossningen var det värsta men också helt klart det bästa & häftigaste jag vart med om!! 

 

 

Innan förlossningen, har inte speciellt ont där då det inte riktigt satt igång än. & Efter förlossningen, lyckan var så enorm, min fina lilla kille ♥

 

 

Daniel & Liam, världens bästa mina pojkar ♥ & Grattisbrickan har nog aldrig ätit så goda mackor!!

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas