-Alexsandra 17, mamma till Liam.

Kategori: -Graviditeten.

Hets inför att komma i form efter förlossningen.

Jag vet att många känner en stor press för att just komma i form efter en graviditet och förlossning. Jag förstår varför speciellt när samhället ser ut som det gör idag. Men att ha barn och ha tid till att träna är inte lätt och det är inte heller det man(jag?) vill sätta i fokus. Lätt för mig att säga när min kropp dragit ihop sig till i princip som den såg ut innan graviditeten, MEN den har inte samma muskelmassa som den hade innan, inte för att jag var speciellt biffig men ändå.. 

Jag fick redan på BB kommentaren att "Hahahah du har ju typ ölmage" och hur mycket hade min kropp hunnit dragit ihop sig då inte ens ett dygn efter förlossningen? Jag fick ångest och var himla rädd att den inte skulle dra ihop sig så mycket mer och jag ville nästan ut och springa på direkten. Nu var kommentaren inte direkt illa menat men det var inte alls kul när man precis genomgått en förlossning och var slut både fysiskt & psykiskt, men jag tog emot det som ett skämt då jag inte orkade annat, det var ju som sagt inte illa menat.. 

Och efter den kommentaren har jag reagerat starkare på hur folk räknar med att man ska fokusera på att få kroppen i form efter en graviditet, ni som vill, försöker & satsar på det är det ju jättebra för er. Men man kanske hade en jobbig graviditet eller ja vadå jobbig, man kanske helt enkelt  vill efter en jobbig, vanliga, lätt - graviditet kunna slappna av tiden då man faktiskt inte tar hand om barnet, för man ska inte behöva, om man inte vill, känna sig tvungen att träna för att man vill få kroppen i form.

Det är lätt att folk bara säger, "om du gör såhär, går såhär eller tränar såhär så kommer kilona rinna av efter graviditeten" men är det verkligen vad man sätter i fokus, om man inte räknar bort barnet för det kommer ju alltid(oftast?) i prio ett. Är verkligen det man vill, för vill man så ska inte jag säga att det är fel, men känner man att, nä jag känner inte att jag vill satsa på detta nu, då tycker inte jag att man ska tvinga sig till det heller. SPECIELLT inte för att någon annan sagt något som påverkar. Jag kan säga såhär det är inte vad JAG satt eller tänker sätta i fokus nu dom närmsta veckorna efter graviditeten, att träna korrekt och äta felfritt, nejnejnej, det kör jag kanske lite längre fram efter jaa, ett halvår ett år eller kanske ännu längre fram, när jag är redo helt enkelt..

Jag vill äta bättre på grund av att jag blir piggare och mina vagnpromenader som inte är speciellt raska, dom gör mig också bara gott också! Denna vecka har det fått lida lite iallafall det där med att äta bättre, då vi fick en del över från dopet som vi inte bara vill slänga, men det gör inget känner jag. Jag tänker inte stressa mig till att "ÅH NEJ nu åt jag lite tårta" eller "Usch jag dricker läsk", utan blir det så, då blir det så och nu är det även juletider och det blir mycket gott. Känner att jag har tid att satsa på det där senare i livet när intresset och "tiden" finns till det, ja jag vet att man inte ska skylla på tiden, men nu gjorde jag det. 

Det jag helt enkelt ville säga med detta inlägg är att jag tycker hetsen kring att komma i form efter en graviditet är fel, den gör en bara ångestladdad och det är inget man borde sätta i fokus, om man inte vill! För det är inget fel med att känna att man vill träna, men heller inget fel med att vänta med träningen eller skita i den helt! Man ska inte göra något för att det är ett "krav" eller för att någon annan tycker så, -GÖR VAD DU VILL, det är det viktigaste för då mår DU bra.

Bildsammanfattning av min graviditet.

Vecka 18 / Vecka 20 / Vecka 22 / Vecka 24

Vecka 26 / Vecka 29 / Vecka 30 / Vecka 32

  Vecka 34 / Vecka 36 / Vecka 37(nästan 38) / Vecka 38

  Vecka 39 / Vecka 40 / BF -1(!!) / BF + 5(!!!)

Och här kära vänner är precis innan vi åkte in till förlossningen, i vecka 42 (BF + 8)

Och denna glada, snälla & fina plutt var vad som kom ut från den magen! ♥

 

 

 Och här är någon/några veckor efter förlossningen och idag är min kropp mer eller mindre som den var innan har sagt det förut och säger det igen, kroppen är verkligen fantaisktisk!!

Här en en liten sammanfattning av min graviditet, så himla roligt och se! Och så himla sjukt att min mage varit sådär stoor!? 

Ska jag vara ärlig önskar jag att jag hade tagit fler bättre bilder än mobilbilder och åtminstonne varje vecka istället för varannan och att jag börjat tidigare än vecka 18. Men jag har ju iallafall någon sorts dokumentering och det är bättre än inget. Och här fick ni ta del av min lilla sammanfattning.

 

Stolt över min kropp & mig själv!

Så här ser min mage ut idag, 6 veckor efter förlossningen. Och ja jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var nöjd, men jag skulle även ljuga om jag sa att jag var helt nöjd. I stående läge är jag mer eller mindre nöjd, men sitter jag lite framåtlutat så är jag icke nöjd, är heller inte nöjd med hur den känns men något som även bloggaren gabriella joss sa angående hennes kropp efter graviditeten är att jag är HIMLA STOLT över min kropp! Stolt över hur jag lyckades utveckla & bära ett barn med min mage & kropp, hur jag lyckades gå igenom en förlossning men hjälp av min kropp, och hur jag nu efteråt lyckats hämta mig så bra och vara i princip återställd! Ursäkta men FYFAN VAD JAG OCH MIN KROPP ÄR BRA!

Bebis förändring.

Min lilla skrutt har förändrat sig så himla mycket, man ser det bara på ansiktet tycker jag! Första bilden är när vi kom hem från BB & andra är från här om dagen. Mamma & pappa lilla bebis, vill att han ska förbli liten samtidigt som jag vill att han ska växa och se utvecklingen han gör, från att börja smaka mat till att börja gå osv, ska bli så himla kul!

Ersättning vilken är bäst??

Vi har ju börjat smått med ersättning, och då menar jag verkligen smått, en gång om dagen och det minsta måtten som går. Jag tycker det känns bäst att börja i lugn takt så jag och Liam ställer om oss och det inte blir för tvärt. Just nu är det sempers vi har, hade ju ingen koll alls när vi skulle köpa den så jag läste lite på förpackningarna, fanns bara två på vårat ICA, Sempers & NAN, och tyckte Sempers verkade bra. Nu har jag dock läst mer & mer både där folk skriver egna uppfattningar och sen på lite mer "proffs"sidor och känner att jag fått LITE mer koll iallafall. Har även fått lite kommentarer med tips osv här på bloggen och det är verkligen guld värt, dom tipsen är alltid välkomna! För detta med ersättning, vilken som är bäst, vilken som är snällast mot magen och så är ju svårt, sen är det ju alltid indivduellt, men vi ska ta det lugnt och prova oss fram helt enkelt i lugn takt och hitta det bästa för oss. Men ni med erfarenhet får mer än gärna lämna tips! 

BVC - gått upp växt massor.

Har nu vart på vårt tredje BVC besök och denna gång var en barnläkare med som kände och kollade så allt såg bra ut på L, vilket det gjorde! Sen var det den vanliga väga & mäta, och han hade nu gått från 55,5 cm till 57 cm, hvudomfånget var 38 cm sist & nu låg det på 38,5 cm och hans vikt har gått från 4200g till 4625g, han har alltså gått upp 425g sen sist!! Han växer verkligen massor, men barnmorskan sa att dom oftast får en ordentligt tillväxtperiod någon vecka såhär runt 1 månad, vilket jag märkt på hur mycket han vill äta. 

I allmänt mår han bra, jag som är nojig bara och undrar hur bra han tar ersättningen, han har ju bara fått två gånger, han får mot kvällningen. Jag läser ju så mycket, söker alltid upp massor på google om allt jag ska göra & prova eller om jag har något symtom eller så, så att jag nu läst att många bebisar blir hårda i magen av ersättningen vi har köpt, märket alltså, så nu känns det som han ska bli det, men nej inte har han blivit det men jag har ju såklart gått runt och nojat ändå, i onödan.. Men sen har vi ju bara testat 2 gånger somsagt, får ju se hur det blir om vi ökar intaget, men har bestämt att det ska gå riktigt långsamt så han hinner med och vänjer sig. Men hittills så har det funkat bra, han tar flaskan, accepterar innehållet och är nöjd i övrigt!

Mammas lilla charmis med alla dessa grimaser ♥

MIN! Förlossningsberättelse.

Sorry att det har dröjt, men nu när Liam är 4 veckor så kommer förlossningsberättelsen..

Jag skriver ur MIN vinkel och sen vad andra känner om detta med förlossning det är en helt annan sak, detta är min förlossningsberättelse, och hur jag upplevde den. Hoppas ingen blir skrämd, och finns det en sån risk, läs inte, för jag tänker inte förfina något det gjorde skitont och det var det värsta jag vart med om, men på samma gång -det bästa jag vart med om!

Ja kära nån vart börjar man i denna historia..

Jag sov ju så himla dåligt natten till måndagen, så på morgonen gjorde jag som jag alltid gjort dom senaste veckorna, -efter att Daniel åkt till jobbet, åt jag frukost kollade på tv och somnade om, runt 10, vaknade upp starx efter 12, och tänkte att jag skulle sova lite till, drog upp täcket och skulle lägga det mellan mina lår så det blir sådär kallt ni vet. Och jag känner en blöt fläck, och verkligen flygger upp, känner mellan benen och ja blött var det, tänker ju sälvklart att det är vattnet som har gått, men får också upp tanken att jag kanske kissat på mig, hört att det kan vara rätt vanligt under graviditeten även om det inte har hänt mig. Så halvspringer till toan och sätter mig och det rinner, men det är inte kiss, det kommer ju liksom utan att jag kan kontrollera det. Blir alldeles, glad, spänd, rädd & snurrig, är det verkligen dags?! Tänker -ska jag ringa dk nu eller ska jag gå klart på toan, men det finns ju liksom inget riktigt klart känner jag så jag ringer, och får ett "skojar du?" i luren men det gjorde jag ju verkligen inte, så Daniel åker hem och jag ringer till förlossningen, där dom säger att jag ska ta de lugnt hemma och duscha, äta osv så ska vi höras om någon timme(då var klockan 13 cirka), vilket jag kände var konstigt då jag hört att man ska komma in direkt om vattnet går, fast hade ju dock inga värkar, men gör som hon säger, äter gröt, duschar, tar det lungt.. Ringer tillbaka vid 15 och en annan svarar och säger att, -men du ska komma in på kontroll på en gång! Hon förstod inte varför jag hade blivit tillsagd att vänta hemma, men ja, jag och Daniel tog oss in till stan, till förlossningen och då var klockan 16 ungefär. 

Jag blir kontrollerad, temp, blodtryck osv, det konstateras att det var mitt vatten, (nähä..) och sen får en JÄTTEbinda, jag har ju inga värkar alls men jag ska ändå få ett rum men först får vi gå och äta för att jag skulle ladda upp ordenligt inför the big moment.

Nervositeten börar trappas upp lite men jag är nog otroligt lugn ändå!

När vi ätit får vi ett rum på förlossningen vid 19, kollar ctg och sånt och eftersom jag inte har några värkar så bestäms det att jag ska få en dos som gör att värkarna kommer igång, får första dosen vid 20 och det går igång hyfsat och det är inte likt något jag känt förut, gör en aning ont & kommer lite då&då men ingenting mot vad som ske skulle.. Vilar lite och bara väntar, är bara öppen 1,5-2cm hittills.. Men sen efter klockan 22 någon gång får jag andra dosen, och vid 00 då sätter det fart på riktigt, och det gör så himla ont och dom kommer tätare och tätare och jag börjar känna att -Jag vill verkligen inte detta. Gråter hos Daniel och känner att jag inte kommer klara detta, för jag vet att det kommer bli värre.. Mellan 00 & 03 så får jag massa olika lindringar såsom, värmekuddar, tens-plattor, jag duschar, men det hjälper knappt.. Får testa lustgas men hade nog inte tekniken inne riktigt än så det hjälper inte speciellt i början heller, men sen går det lite bättre och det var skönt, för sen när det gör så ont att vi bestämmer att jag ska få ryggbedövning då behövde jag verkligen lustgasen.. 

Jag hade sagt att ryggbedövning är det sista jag ska ta, undviker det helst så långt det är möjligt, men vid denna tidpunkt kände jag att jag gjorde vad som helst för att få slut på smärtan, någorlunda iallafall..

När dom sätter ryggbedövningen så andas jag lite extra i min lustgas och tur var nog det då Daniel berättade hur stor nål det var och jag klarar inte av just sånna "opperationsscener" eller vad man ska säga och jag vet att detta var en sådan, men läkaren som satte den var iallafall väldigt duktig! Klockan är nu ca 04.00..

Nu släpper det en aning och jag kan faktiskt slappna av och sova vilket var hur skönt som helst, men eftersom värkarna avtar lite i "täthet" så får jag värkstimulerande-dropp så att det ska komma igång, och den höjs en aning eftersom. Klockan halv 6 vaknar jag och fan vilket tryck neråt jag känner, det var så sjukt! Dom kollar i mig och jag gråter och andas lustgas och jag förstår verkligen inte att jag går igenom detta, förstår verkligen inte hur jag ska klara detta, smärtan jag känner finns inte i denna värld, det är det ändå jag kan känna utrycker det hela rätt, kan inte sätta en beskrivning som kommer närmare än så om hur det faktiskt var.. 

Men efter detta går det ganska fort men det kändes nog verkligen inte så där och då kan jag lova. 

Dom "håller på" med mig och jag känner bara hur trycker ökar och ökar, och jag blir så irriterad, kändes som att ingen förstod och dom bara skulle hålla på med massa förberedelser och sånt, för mig kändes det som en plåga.. Samtidigt så kände jag bara, finns det ingenting som kan få mig slippa detta? Kan jag inte bara få gå hem. Men såklart var inte det ett alternativ.. Klockan är nu 7 och nu ska det börjas krystas och jag svär, här kan jag inte beskriva smärtan, förlåt om jag skrämmer upp folk men den var så hemsk, så mäktig och så konstig, obeskrivbart på alla sätt. Barnmorskan säger att -NU ser man massa lockar! Jag fick även när huvudet var så passa långt ute att jag kunde känna, känna på huvudet och alla lockar, och det var så himla häftigt, jag blev så glad och jag ville bara se det och resten av honom, fick väl någon slags "power" typ.. Krysningarna fortsätter och när huvudet var ute vid mitten så att säga(så att det inte längre åkte in), så åh gud, ja jag vet inte vad jag ska säga, det var nog det värsta, den smärtan är den jag kommer ihåg tydligast. Men sen efter det gick det ganska fort, och helt plötsligt var -han var ute! Så mäktigt, och vet ni all denna smärta jag upplevde den var inte där, den försvann, jag försvann bort med min son. Så sjukt att all denna smärta man kände bara flög bort. Visserligen ska moderkakan ut, men det var ingenting, kändes knappt. 

Helt plötsligt bara fanns han här hos oss, min son, min lilla Liam, klockan 07.29 och jag och Daniel var föräldrar. Och kärleken som uppstår är så enorm! Och allt var värt det, varenda sekund av smärta, allt jag gått igenom, var pågrund av det finaste man kan få här i livet, ett barn, mitt barn! En pojke på 3920g & 53cm, ord kan inte beskriva lyckan. 

Det kanske är hemskt att jag skriver, jag kanske skrämmer upp någon, men det är sanning, smärtan är så sjuk, den är så mäktig, men jag skulle lätt göra det igen. Förlossningen är verkligen det häftigaste jag varit med om, det kan jag lova. Man känner smärta det gör man, sjuk smärta, smärta bortom denna värld, men så fort bebis är uppe på bröstet då finns den inte! -

Detta med förlossning är väldigt individuellt, så somsagt är detta MIN förlossning och hur jag upplevde den. Enligt mig så kan man inte prata med någon annan och beskriva den, inte ens med någon annan som genomgått en förlossning, det är alltid unikt, för så som jag hört andra berätta om deras förlossningar det var verkligen inte så jag upplevde eller kände.

Förlossningen var det värsta men också helt klart det bästa & häftigaste jag vart med om!! 

 

 

Innan förlossningen, har inte speciellt ont där då det inte riktigt satt igång än. & Efter förlossningen, lyckan var så enorm, min fina lilla kille ♥

 

 

Daniel & Liam, världens bästa mina pojkar ♥ & Grattisbrickan har nog aldrig ätit så goda mackor!!

MIN! förlossningsberättelse.

Sorry att det har dröjt, men nu när Liam är 4 veckor så kommer förlossningsberättelsen..

Jag skriver ur MIN vinkel och sen vad andra känner om detta med förlossning det är en helt annan sak, detta är min förlossningsberättelse, och hur jag upplevde den. Hoppas ingen blir skrämd, och finns det en sån risk, läs inte, för jag tänker inte förfina något det gjorde skitont och det var det värsta jag vart med om, men på samma gång -det bästa jag vart med om!

Ja kära nån vart börjar man i denna historia..

Jag sov ju så himla dåligt natten till måndagen, så på morgonen gjorde jag som jag alltid gjort dom senaste veckorna, -efter att Daniel åkt till jobbet, åt jag frukost kollade på tv och somnade om, runt 10, vaknade upp starx efter 12, och tänkte att jag skulle sova lite till, drog upp täcket och skulle lägga det mellan mina lår så det blir sådär kallt ni vet. Och jag känner en blöt fläck, och verkligen flygger upp, känner mellan benen och ja blött var det, tänker ju sälvklart att det är vattnet som har gått, men får också upp tanken att jag kanske kissat på mig, hört att det kan vara rätt vanligt under graviditeten även om det inte har hänt mig. Så halvspringer till toan och sätter mig och det rinner, men det är inte kiss, det kommer ju liksom utan att jag kan kontrollera det. Blir alldeles, glad, spänd, rädd & snurrig, är det verkligen dags?! Tänker -ska jag ringa dk nu eller ska jag gå klart på toan, men det finns ju liksom inget riktigt klart känner jag så jag ringer, och får ett "skojar du?" i luren men det gjorde jag ju verkligen inte, så Daniel åker hem och jag ringer till förlossningen, där dom säger att jag ska ta de lugnt hemma och duscha, äta osv så ska vi höras om någon timme(då var klockan 13 cirka), vilket jag kände var konstigt då jag hört att man ska komma in direkt om vattnet går, fast hade ju dock inga värkar, men gör som hon säger, äter gröt, duschar, tar det lungt.. Ringer tillbaka vid 15 och en annan svarar och säger att, -men du ska komma in på kontroll på en gång! Hon förstod inte varför jag hade blivit tillsagd att vänta hemma, men ja, jag och Daniel tog oss in till stan, till förlossningen och då var klockan 16 ungefär. 

Jag blir kontrollerad, temp, blodtryck osv, det konstateras att det var mitt vatten, (nähä..) och sen får en JÄTTEbinda, jag har ju inga värkar alls men jag ska ändå få ett rum men först får vi gå och äta för att jag skulle ladda upp ordenligt inför the big moment.

Nervositeten börar trappas upp lite men jag är nog otroligt lugn ändå!

När vi ätit får vi ett rum på förlossningen vid 19, kollar ctg och sånt och eftersom jag inte har några värkar så bestäms det att jag ska få en dos som gör att värkarna kommer igång, får första dosen vid 20 och det går igång hyfsat och det är inte likt något jag känt förut, gör en aning ont & kommer lite då&då men ingenting mot vad som ske skulle.. Vilar lite och bara väntar, är bara öppen 1,5-2cm hittills.. Men sen efter klockan 22 någon gång får jag andra dosen, och vid 00 då sätter det fart på riktigt, och det gör så himla ont och dom kommer tätare och tätare och jag börjar känna att -Jag vill verkligen inte detta. Gråter hos Daniel och känner att jag inte kommer klara detta, för jag vet att det kommer bli värre.. Mellan 00 & 03 så får jag massa olika lindringar såsom, värmekuddar, tens-plattor, jag duschar, men det hjälper knappt.. Får testa lustgas men hade nog inte tekniken inne riktigt än så det hjälper inte speciellt i början heller, men sen går det lite bättre och det var skönt, för sen när det gör så ont att vi bestämmer att jag ska få ryggbedövning då behövde jag verkligen lustgasen.. 

Jag hade sagt att ryggbedövning är det sista jag ska ta, undviker det helst så långt det är möjligt, men vid denna tidpunkt kände jag att jag gjorde vad som helst för att få slut på smärtan, någorlunda iallafall..

När dom sätter ryggbedövningen så andas jag lite extra i min lustgas och tur var nog det då Daniel berättade hur stor nål det var och jag klarar inte av just sånna "opperationsscener" eller vad man ska säga och jag vet att detta var en sådan, men läkaren som satte den var iallafall väldigt duktig! Klockan är nu ca 04.00..

Nu släpper det en aning och jag kan faktiskt slappna av och sova vilket var hur skönt som helst, men eftersom värkarna avtar lite i "täthet" så får jag värkstimulerande-dropp så att det ska komma igång, och den höjs en aning eftersom. Klockan halv 6 vaknar jag och fan vilket tryck neråt jag känner, det var så sjukt! Dom kollar i mig och jag gråter och andas lustgas och jag förstår verkligen inte att jag går igenom detta, förstår verkligen inte hur jag ska klara detta, smärtan jag känner finns inte i denna värld, det är det ändå jag kan känna utrycker det hela rätt, kan inte sätta en beskrivning som kommer närmare än så om hur det faktiskt var.. 

Men efter detta går det ganska fort men det kändes nog verkligen inte så där och då kan jag lova. 

Dom "håller på" med mig och jag känner bara hur trycker ökar och ökar, och jag blir så irriterad, kändes som att ingen förstod och dom bara skulle hålla på med massa förberedelser och sånt, för mig kändes det som en plåga.. Samtidigt så kände jag bara, finns det ingenting som kan få mig slippa detta? Kan jag inte bara få gå hem. Men såklart var inte det ett alternativ.. Klockan är nu 7 och nu ska det börjas krystas och jag svär, här kan jag inte beskriva smärtan, förlåt om jag skrämmer upp folk men den var så hemsk, så mäktig och så konstig, obeskrivbart på alla sätt. Barnmorskan säger att -NU ser man massa lockar! Jag fick även när huvudet var så passa långt ute att jag kunde känna, känna på huvudet och alla lockar, och det var så himla häftigt, jag blev så glad och jag ville bara se det och resten av honom, fick väl någon slags "power" typ.. Krysningarna fortsätter och när huvudet var ute vid mitten så att säga(så att det inte längre åkte in), så åh gud, ja jag vet inte vad jag ska säga, det var nog det värsta, den smärtan är den jag kommer ihåg tydligast. Men sen efter det gick det ganska fort, och helt plötsligt var -han var ute! Så mäktigt, och vet ni all denna smärta jag upplevde den var inte där, den försvann, jag försvann bort med min son. Så sjukt att all denna smärta man kände bara flög bort. Visserligen ska moderkakan ut, men det var ingenting, kändes knappt. 

Helt plötsligt bara fanns han här hos oss, min son, min lilla Liam, klockan 07.29 och jag och Daniel var föräldrar. Och kärleken som uppstår är så enorm! Och allt var värt det, varenda sekund av smärta, allt jag gått igenom, var pågrund av det finaste man kan få här i livet, ett barn, mitt barn! En pojke på 3920g & 53cm, ord kan inte beskriva lyckan. 

Det kanske är hemskt att jag skriver, jag kanske skrämmer upp någon, men det är sanning, smärtan är så sjuk, den är så mäktig, men jag skulle lätt göra det igen. Förlossningen är verkligen det häftigaste jag varit med om, det kan jag lova. Man känner smärta det gör man, sjuk smärta, smärta bortom denna värld, men så fort bebis är uppe på bröstet då finns den inte! -

Detta med förlossning är väldigt individuellt, så somsagt är detta MIN förlossning och hur jag upplevde den. Enligt mig så kan man inte prata med någon annan och beskriva den, inte ens med någon annan som genomgått en förlossning, det är alltid unikt, för så som jag hört andra berätta om deras förlossningar det var verkligen inte så jag upplevde eller kände.

Förlossningen var det värsta men också helt klart det bästa & häftigaste jag vart med om!! 

Innan förlossningen, har inte speciellt ont där då det inte riktigt satt igång än. & Efter förlossningen, lyckan var så enorm, min fina lilla kille ♥

Daniel & Liam, världens bästa mina pojkar ♥ & Grattisbrickan har nog aldrig ätit så goda mackor!!

Amning är svårt..

Hellu hellu, idag har dagen verkligen vart seg, jag och minidansk chillade i soffan tills pappa vakna sen har vi bara gått och gjort lite småsaker varvat med amning. Tanken var ju att vi skulle till till staden en stund men min kära pojkvän dissa det och la sig och sov istället. Vi har valt att stanna hemma dom första veckorna pga bakterier, fick även det rådet av våran BVC sköterska, men nu känner jag att det ändå gått över 3 veckor och vi måste vänja oss lite, snackar inte om en lång trip men har två ärenden jag skulle vilja göra och sen köpa med lite mat hem för mys hade ju inte varit fel! Har

Har fått mycket tips angående amning i kommentarerna också, vilket jag är otroligt tacksam över. Men måste också slå ett slag för amningshjälpen, har faktiskt länge känt att amning är lite jobbig, men har liksom intalat migsjälv att det kommer bli bättreoch jag kommer tycka om det sen. Och alla säger att den kommer bli bättre och att det klart jag ska amma, till och med min mamma & pojkvän säger att jag ska men dom förstår nog inte riktigt hur jag verkligen känner, jag har heller inte berättat & dom har inte frågat varför jag känner som jag känner. Men nu så har jag då tagit kontakt med amninghjälpen för att bolla lite angående detta med någon som ändå hört det mesta och kanske kan hjälpa mig en aning. Så har nu fått massa tips, hjälp & lite pepp, så jag får se hur jag gör med detta men känner mig iallafall klarare i huvudet och lite lättare i kroppen, vilket känns så himla skönt! Vill inte sluta amma men vill heller inte amma helt, så att säga.. Så känner JAG. 

Long hair, dont care.

Vi får mycket kommentarer om hur mycket hår våran lills skrutt har, och ja det är väl inget vi missat heller. På förlossningen så sa barnmorskan -Åh nu ser jag massa lockar. Det är något jag känner att jag aldrig kommer glömma, det gav så mycket och det kändes som att, jag vill se resten, så jag fick nog lite power av dom orden antar jag.. Hur som helst skulle jag bara visa en lite charmig bild på våran lilla skatt, efter att ha torkats efter badet ser han ut såhär, och kan säga att han var betydligt nöjdare än vad denna bild visar, haha! 

Bada bebis.

Just nu är kombon äta, hålla/gosa med bebis samt blogga, haha. Liam är lite tjurig, jag tycker att han bara blir hungrigare & hungrigare och jag är osäker på om jag har tillräckligt att erbjuda? Sitter ju messt och ammar och somnar han hos mig så vaknar han lika fort och vill ha mer känns det som. På natten går det dock, samt om han ligger och sover hos Daniel, jag får ta upp det hos BVC, kanske jag som bara inbillar mig! 

Gårkvällen blev så himla mysig, jag och Daniel kikade idol och jag bara älskar hur gosigt det var att sitta och prata om vad man tyckte och hur man tror om idolerna osv samtidigt som man gosade med bebis! Trivs verkligen i den här "bubblan"  av familjelivet och jag ser fram emot många fler familjekvällar som gårkvällens så att säga! Ikväll blir dock jag och L ensamma, får se om jag kanske bjuder över någon, just nu lutar det troligen åt att bara vara jag & min lilla plutt och gosa, men kan ju ändras lätt. Nu ska vi iallafall ut på en promenad och sen blir det bad av Liam som vi hoppade igår pga idol började och sen blev det sent, L somnade och kändes dumt att väcka han när vi lika gärna kan bada idag! Nu ska en blöa bytas, hoppas eran helg är lika gosig som min, puss!

Min kropp efter graviditeten.

Fick en fråga om hur min kropp är i allmänhet nu efter graviditeten, svarade på den lite snabbt i kommentarerna men tänkte skriva lite om det här också!

Jag är nog nästan helt återställd skulle jag vilja påstå, och jag har nog haft "en dans på rosor" mot vad många andra ar haft gällande mitt mående nu efteråt. Tänker dock inte sticka under stolen med om att jag var extremt ´mör´ dom närmaste dagarna efter förlossningen, kan säga såhär -det var en kamp att ta sig upp i sängen typ. Men efter 1-3dagar så blev det enormt mycket lättare med det mesta, fick ont då&då kanske.

~Min mage visade jag ju upp i ett inlägg tidigare (HÄR) och nu har den dragit ihop sig ännu mer kan jag ju säga, den må vara "degig" men den är ändå väldigt liten, vilken jag inte trodde den skulle bli, iallafall intesåhär fort utan lite hjälp på traven! Är långt ifrån hur jag kanske skulle vilja ha den men det kommer. Ska försöka komma igång lite lugnt med först vagnpromenader och sen öka med träning hela tiden i lagom takt har jag tänkt och då kommer den nog bli i riktigt bra form igen.

~Min blödning minskade fort och efter några få dagarna var det som en mild mens typ, vet inte hur jag ska förklara men, och idag är den nästan borta men inte helt, så binda får jag fortfarande använda. Fick ju en liten bristning som dom sydde, men den läker så bra så och jag är heller inte öm där nere längre så den lugna, mjuka processen på toan har övergått till den "normala", hehe.

~Ontet i resten av kroppen har mer eller mindre gått över helt, känner av det lite när jag går promenader men det är verkligen lite.

Tror inte det finns mycket mer att säga om det faktiskt, hade ju en normal förlossning, och drack hallonbladste vilket ska göra att kroppen återhämtar sig väldigt bra, vet inte om det kan bero lite på det eller om det bara är myt? Sen så är jag ju rätt så ung vilket också sägs ska vara bra, men vad vet jag. Enligt mig har jag iallafall återhämtat mig bra och allt känns bra, sen det jag upplever som bra upplever andra annolunda, beror helt på person till person och förlossning till förlossning! 

Saknar att vara gravid (redan!?)..

Ska jag vara helt ärlig så saknar jag att vara gravid en aning, haha ja redan! Nämde det i ett inlägg tidigare och det är 100% sanning.. Många njuter nog av tiden direkt efter graviditeten, att vara lättare och kunna öka tempot osv(vilket jag också gör också!), kan ju säkerligen vara tvärtom också, men jag har iallafall "återhämtat" mig väldigt fort och är nu ganska "återställd"! Jag känner att en graviditet skulle jag lätt kunna göra igen, men är nog mer nojig nu inför nästa förlossning jag måste gå igenom än vad jag var inför denna, nu vet jag ju lite mer vad den innehåller/innebär.. Förlossningen var ju lätt det bästa & det värsta jag vart med om och gjort i mitt liv! Så ja helt enkelt, jag saknar att vara gravid, men "fruktar" att genomgå en förlossning igen. Nu ska dock inget av det hända igen på iallafall några år OM det ens händer igen, det är ju att vänta och se helt enkelt! 

Gravidtankar som inte blev som jag tänkt..

Två saker som ag under graviditen tänkte att det skulle bli på ett sätt under graviditeten, men slutade helt åt det andra hållet nu när jag faktiskt har min bebis här.

1. Amningen - Jag ville absolut inte amma när folk var med, så tänkte jag iallafall, men ja svårt att inte göra det faktiskt, vill lillen ha mat är det bara att dra fram bröstet. Haha ja, nu bryr jag mig inte så mycket faktiskt mer än att jag lär hålla smärtan lite mer diskret kanske, vilket jag tycker är svårt, då det gör så ont. Folk sitter ju inte och glor direkt(inte för jag trodde att dom skulle det) och håller ganska låg och avslappnad profil vilket gör mig avslappnad, och då känns det okej!

2. Besöken - Jag ville inte ha en massa besök, och på BB skulle det helst vara fritt från det helt, blev det så? Njae, tror vi har träffat någon varje dag sen Liam föddes, och lite ångest över det har jag. Jättekul att så många vill titta och umgås, men samtidigt så blir deet på något sätt att jag tänker att det kanske blir för mycket.. Att bli skickad från person till person varje dag, eller ja varje dag har ju inte folk haft honom hos sig, men då&då.. Vet att det inte är så jobbigt dom gånger då bara en person är i bilden, och han stör sig nog inte direkt på det själv heller, men antar att jag som mamma är en aning beskyddande nu, haha.

Trodde verkligen inte jag skulle säga detta MEN, -Jag saknar min preggomage en aning.. Känns som att jag aldrig vill genomgå en förlossning igen, men graviditeten kan jag ta igen, i framtiden!