-Alexsandra 17, mamma till Liam.

Kategori: -Tankar & Tycken.

Är jag snål eller sparsam?

Det här med vad saker kostar nu för tiden får mig chockad ibland för att något kostar mycket och ibland för att något kostar lite (oftast för mycket, heheh). Jag personligen har svårt att förstå hur man kan lägga flera tusen på något man kanske bara behöver lägga någon hundring på fast utan det där lilla lilla märket. Ja märkesgrejer är nog inget för mig, visst har jag ägt/äger jag något/några märkessaker men tror ärligt jag fått det mesta. Hahah är jag snål eller räknas jag som sparsam? Säger inte att det är fel att köpa dyra märkessaker men JAG skulle nog tänka efter 1, 2, 10 gånger innan jag köpte något dyrt pga dess märke. REA är iallafall shoppinglivets ord för mig, jag har nog köpt det mesta i livet (klädväg) på just rea! 

Jag ser det såhär, är det bättre kvalité så kanske det är värt lite mer pengar men är det ingen större skillnad på det paret med skor än dem dyrare då är det verkligen inget snack om saken. Jag vill köpa det som är bra och funkar för mig, ett exempel - Vi har nog dom dyraste blöjorna till Liam men dom billigaste tvättlapparna. Okej SÄMST exempel men ni kanske förstår min tanke. Jag må vara snål men jag sparar nog en hel del på det. Och hata inte på mig om jag någon gång köper en dyr märkesgrej, jag kanske gör ett undantag, heheheh.

 

Bilder på Liam?

Jag ser fler och fler som slutar visa sitt barn i sociala medier osv, att inte visa ansiktet rakt framifrån eller kanske bara tar kort bakifrån eller inga kort alls. En blogg jag läser hade det hänt en sådan fruktansvärd sak för hennes lilla bebis och jag kan inte tänka mig hur jag skulle reagera om liknande hände min bebis.

Min tanke som jag skrev under graviditeten var att inte visa Liam mer än ett kort väldigt sällan, men det ändrades också när han kom. Dels för att korten jag skickade till familj och släkt var dom väldigt snabba med att lägga ut på alla sociala medier dom hade knappt så jag själv fick berätta den stora nyheten för alla jag ville utan snabbt som tusan låg det en hel del bilder ute på min lilla godbit. Jag måste ju skylla mig själv lite då jag inte informerat om hur jag ville ha det men samtidigt tycker jag att man kunde väntat på mig men jag kan inte sitta och älta det nu, det blev som det blev. Men sen när han kom så hade jag himla svårt då han var det finaste jag sett och otroligt charmig med sina olika uttryck i ansiktet, och såklart man vill skydda det finaste man har men samtidigt ville jag visa hela världen hur otroligt stolt jag var över att jag burit ett sådan underbart litet liv! Så jag ändrade inställning - Jag skulle visa bilder men inte överexponera, alltså någon bild då & då och sen mestadels från sidan eller bakifrån. Kan inte känna att jag riktigt höll det heller, mer eller mindre alla bilder är rakt framifrån, och samtidigt som jag inte känner att det gör så mycket är jag otroligt rädd att någon ska på något sätt "göra min lilla plutt illa". Det finns så många idioter som kan göra så mycket hemsk bara med hjälp av en ändå liten bild, nu hoppas jag att inget ont händer våran lilla älskling för jag skulle gå sönder. 

Nu är det så pass många bilder ute på honom och jag tänker nog försätta lägga ut bilder samt låta andra lägga ut bilder, jag är ju ändå inte känd på något sätt men jag kan ju såklart ändra mig i framtiden men så länge får jag tänka lite på hur jag vill ha det och då fortsätter jag som sagt som vanligt!

Att fylla 17.

Jaha, ett år klokare eller det är väl så man brukar säga? Kan inte påstå att jag är speciellt "taggad", det som glädjer mig mest är att min nästa födelsedag är min 18-årsdag. Inte så mycket av anledningen att jag får komma ut på krogen, dricka lagligt och liknande självklart är det jättekul också men känner framförallt glädje att det kommer underlätta för mig som mamma. Att bli myndig och få lite lättare att göra saker fritt även om mina föräldrar nu ser mig mer eller mindre som vuxen och jag har ansvaret att bestämma själv över saker som rör mitt liv. Men att slippa deras medgivande i form av en underskrift när jag behöver göra något för att sedan kunna göra något som rör Liam, eller något så enkelt som att skriva på papper eller kunna se Liams bankkonto ifrån mitt eget. Sen är det körkortet som ska tas vilket kommer underlätta ENORMT, med tanke på att vi bor en bit från "centrum" och om något saknas hemma eller det blir något så är det buss och det är inte det roligaste om jag bara ska fram för att köpa något så simpelt som mjölk.. Att packa ner en bebis i vagnen som kanske inte alls vill och kanske stå i vinterstorm för att köpa ett packet mjölk, kanske lite långdraget men ni fattar vinken. Ja att fylla 18 är positivt på många sätt och det ska bli så skönt att det nu är sista året som räknas ner.

Ångesten kryper sig på - ta med Liam.

En hel dag i stan känns i benen just nu men det är skönt att ha största delen av julklapparna klara, bara några få tillägg och så kvar! Vi har hängt framför tv sen vi kom hem och kikat på film och nu har jag och L förflyttat oss till sängen men Daniel blev kvar i soffan, han älskar att sova i soffan men sen Liam kom har det inte blivit en lika stor favorit från min sida, vet inte riktigt varför. 

Från en sak till en annan, att har med Liam på saker som till exempel idag en dag på Gränby är något av det bästa jag vet, men jag kan inte låta bli att känna ångesten krypa sig in i min kropp.. Det bara en känsla, som att det är fel, vet inte varför det hade ju varit en sak om han grät, eller på ett eller annat sätt visade att han tyckte att det var jobbigt, men det är det han inte gör han hänger med och gnäller när han vill ha mat eller uppmärksamhet. Alltså komma upp i famnen och känna att man verkligen är där för en stund. Kan verkligen inte förstå varför jag känner så med det är ju mitt barn, mitt allt här på jorden och det känns som att han borde bli stressad av att det är så mycket "ståhej" men nee eller han visar iallafall inga tecken på det. Det är nog bara jag som är otroligt nojig och måste förstå att han helt enkelt klarar av att hänga med nu. Det var ju många andra som gick med sina bebisar så varför skulle inte jag, vi kan ju inte isolera oss i hemmet tills han är 1 år heller. 

Vi hade ju bestämt att inte dra ut Liam på en massa hans första levnadsveckor och det sa även BVC att det var bäst om vi stannade i hem-miljö första tiden så han slapp utsättas för onödiga bakterier, men man ska ju göra vad som känns bäst för en själv och det kändes bäst för oss! Nu är han ju 3 månader och klarar nog lite bättre känns det som så dags att släppa ångestkänslorna!

Nej nu måste jag sova, godnatt!

Skoltankar...

Liam ligger och sover och jag har plockat undan i köket och ska väl förbereda någon middag. Men jag har fastnat i mina tankar om hur det ska bli med skolan, om lite mer än en månad är det dags att verkligen ta tag i vad för linje och vilken skola jag ska gå på. Vet att det beslutet jag gör om skolan idag inte måste påverka min framtid och vad jag kommer jobba med, det vet jag löser sig även om jag till och med skulle välja att skita i skolan helt. Men det är just att jag vill inte känna som jag gjorde i grundskolan, jag vill inte fundera på om jag kanske kan sjukanmäla mig eller om jag ska skolka någon lektion. Idag vet jag att det inte kommer hända även om det blir jobbigare än vad jag tyckte då, för nu har jag en familj att "kämpa" för och jag vill bli klar så fort som möjligt! Men jag vill känna att det är någorlunda bra och inte tycka att varje morgon är en pina..

Så jag vill helt enkelt hitta en hyfsat rolig linje och en bra skola, men hur gör man det när man i princip inte alls har något intresse. Jag skulle lätt börja jobba nu om jag själv fick välja vilket jobb, men så fungerar det ju inte, så jag vill istället hitta en linje som passar mig och en skola som är bra. Vill helt enkelt hitta rätt för mig, men vet inte alls vad jag vill.. Kan inte någon bara göra detta val åt mig..

 

Hur jag jag känner inför amningen idag.

I början tyckte ju jag amning var pain, det gjorde fruktansvärt ont och jag hade massa ångest. Jag ville inte amma inför någon, Daniel var väl mer eller mindre ända undantaget, helt enkelt kände jag väl att amningen kanske inte var något för mig. Försökte intala mig själv att jag skulle tycka det var såå mysigt om det bara slutade göra ont.. 

Kan ju börja med att säga att jag idag inte tycker det är lika jobbigt att amma inför folk, jag ammar när det behövs men jag har alltid en tetra med ersättning i skötväskan ifall att. Jag ammar inför familj & släkt utan större problem men känner jag att det blir för mycket folk runt omkring använder jag mig av något som täcker lite mest för att jag känner mig obekväm men också så Liam får vara ifred när han äter! Men däremot när någon som jag inte direkt känner, bara kanske är bekant med eller är helt okänd för mig vill jag alltid hitta ett lite eget ställe så jag sitter själv eller åtminstone bortvänd eller täcka över med kanske en sjal eller liknande eller mest troligt i sådana lägen - Ge ersättning. Och det handlar ju om mig, jag bryr mig inte alls vad alla andra tycker och jag tycker det är fruktansvärt att folk har sådana fördomar mot att amma offentligt, man måste ju ge sitt barn mat. Man kan inte hålla sig inne i flera månader för att man ammar. Tycker det är hemskt när jag hör historier om folk som näsan blir utslängda från restauranger för att dom ammar, eller folk som bett till ägaren att säga åt folk att sluta amma alltså ja helt enkelt folk som säger åt en förälder att sluta ge sitt barn mat?! Tycker det är pinsamt och bara helt fel! Barnet behöver mat, och vill man inte se sluta då titta och fokusera på ditt eget, svårare än så är det ju inte? 

 

Men nu till smärtan och ångesten.

Jag testade ju olika hjälpmedel som amningsnapp, olika krämer, pumpade ur osv, och ingenting hjälpte riktigt.. Amningsnappen funkade för mig men inte riktigt för Liam, och krämerna smeta jag på efter varje amning men fick inget riktigt resultat.. Jag ringde även massa samtal, pratade med olika barnmorskor och så men även om jag blev klokare i just amningsfrågan så blev ju inte amning direkt bättre.. Just smärtan var värre på ena sidan och tillslut när jag lyckades få L att ta amningsnappen i cirka ett dygn så mer eller mindre släppte smärtan, inte pang bom men den mildrades enormt! Och nu hade ju smärtan nästan släppt men ångesten stannade kvar och det blev inte så mysigt som jag hade trott..

Jag ammade precis som vanligt, jag menar jag fick ju stå ut med ångesten, mitt barn kan ju inte svälta liksom. Med tiden ville han bara ha mer och mer och jag kände snart att mjölken inte riktigt räckte till. På kvällarna kändes brösten helt utpumpade och lille-man vände och vred sig vid bröstet, släppte och försökte igen och blev bara helt frustrerad för att det inte riktigt kom något ordentligt.. Och det hjälpte ju inte min ångest och då kände jag mig ganska värdelös pga det istället, och jag och Daniel pratade lite smått om ersättning och vi bestämde att börja ge honom och kanske till och med övergå till ersättning. I början fick han bara någon gång i veckan när vi kände att han blev frustrerad, men nu mera får han alltid på kvällen och det händer att han får fler gånger om vi märker att det inte finns tillräckligt och han blir frustrerad. Liam blir ju 3 månader den 15 december och jag vill amma "helt" tills han blir iallafall 4 månader om det går vilket antagligen kommer gå då han går upp som han ska och växer så det knakar! Men vid fyra månader vet jag att han fått en otroligt bra start med den mjölk han fått och där får man ju även börja med gröt om det behövs. MEN tror ändå att jag vill försöka amma och stå ut med lite ångest tills 6 månader även om jag tar hjälp av lite ersättning ibland så ska amningen vara den största källan till föda för jag tror ändå att jag kommer få mer ångest om jag slutar för tvärt & för tidigt.

Jag har försökt "dölja" för andra och mig själv med hur jag känner inför amningen, har pratat lite med min moster om detta och hon har sagt lite saker och stöttat upp mig i detta. Och jag känner nu cirka 3 månader senare att det är okej att säga att man har ångest att man kanske tycker det är lite jobbigt och man är inte ensam och framförallt - Man är inte dålig för att man känner att amningen på ett eller annat sätt är problematisk. Det finns ju fantastisk hjälp av kunniga människor och det finns ju bra alternativ istället för modersmjölken och det är inte fy skam att ta hjälp av den eller helt använda sig av den. Man måste må bra själv för att på bästa sätt ta hand om sitt barn och gör amningen att man inte mår helt okej då ska man ju verkligen se till att åtgärda det på ett eller annat sätt! 

 

Hets inför att komma i form efter förlossningen.

Jag vet att många känner en stor press för att just komma i form efter en graviditet och förlossning. Jag förstår varför speciellt när samhället ser ut som det gör idag. Men att ha barn och ha tid till att träna är inte lätt och det är inte heller det man(jag?) vill sätta i fokus. Lätt för mig att säga när min kropp dragit ihop sig till i princip som den såg ut innan graviditeten, MEN den har inte samma muskelmassa som den hade innan, inte för att jag var speciellt biffig men ändå.. 

Jag fick redan på BB kommentaren att "Hahahah du har ju typ ölmage" och hur mycket hade min kropp hunnit dragit ihop sig då inte ens ett dygn efter förlossningen? Jag fick ångest och var himla rädd att den inte skulle dra ihop sig så mycket mer och jag ville nästan ut och springa på direkten. Nu var kommentaren inte direkt illa menat men det var inte alls kul när man precis genomgått en förlossning och var slut både fysiskt & psykiskt, men jag tog emot det som ett skämt då jag inte orkade annat, det var ju som sagt inte illa menat.. 

Och efter den kommentaren har jag reagerat starkare på hur folk räknar med att man ska fokusera på att få kroppen i form efter en graviditet, ni som vill, försöker & satsar på det är det ju jättebra för er. Men man kanske hade en jobbig graviditet eller ja vadå jobbig, man kanske helt enkelt  vill efter en jobbig, vanliga, lätt - graviditet kunna slappna av tiden då man faktiskt inte tar hand om barnet, för man ska inte behöva, om man inte vill, känna sig tvungen att träna för att man vill få kroppen i form.

Det är lätt att folk bara säger, "om du gör såhär, går såhär eller tränar såhär så kommer kilona rinna av efter graviditeten" men är det verkligen vad man sätter i fokus, om man inte räknar bort barnet för det kommer ju alltid(oftast?) i prio ett. Är verkligen det man vill, för vill man så ska inte jag säga att det är fel, men känner man att, nä jag känner inte att jag vill satsa på detta nu, då tycker inte jag att man ska tvinga sig till det heller. SPECIELLT inte för att någon annan sagt något som påverkar. Jag kan säga såhär det är inte vad JAG satt eller tänker sätta i fokus nu dom närmsta veckorna efter graviditeten, att träna korrekt och äta felfritt, nejnejnej, det kör jag kanske lite längre fram efter jaa, ett halvår ett år eller kanske ännu längre fram, när jag är redo helt enkelt..

Jag vill äta bättre på grund av att jag blir piggare och mina vagnpromenader som inte är speciellt raska, dom gör mig också bara gott också! Denna vecka har det fått lida lite iallafall det där med att äta bättre, då vi fick en del över från dopet som vi inte bara vill slänga, men det gör inget känner jag. Jag tänker inte stressa mig till att "ÅH NEJ nu åt jag lite tårta" eller "Usch jag dricker läsk", utan blir det så, då blir det så och nu är det även juletider och det blir mycket gott. Känner att jag har tid att satsa på det där senare i livet när intresset och "tiden" finns till det, ja jag vet att man inte ska skylla på tiden, men nu gjorde jag det. 

Det jag helt enkelt ville säga med detta inlägg är att jag tycker hetsen kring att komma i form efter en graviditet är fel, den gör en bara ångestladdad och det är inget man borde sätta i fokus, om man inte vill! För det är inget fel med att känna att man vill träna, men heller inget fel med att vänta med träningen eller skita i den helt! Man ska inte göra något för att det är ett "krav" eller för att någon annan tycker så, -GÖR VAD DU VILL, det är det viktigaste för då mår DU bra.

Julkalendern - Tusen år till julafton.

Jaha årets julkalender, vad tycker folk om den? Jag har sett folk som skriver på bland annat twitter att "den är sämst" och sen dom som skriver att "den är ju faktiskt till för barnen".

Jag personligen tycker att den verkar lite tråkig, men som vissa skrev så är den ju mestadels till för barnen! Jag tror många barn gillar den, man får se och lära sig lite om hur det var och det är ju lite spännande för dom. Och julkalandern kan ju inte passa alla smaker tyvärr så det är bara att "genomlida" denna och hoppas på att julkalendern nästa år passar din smak helt enkelt!

 

Upp